Norrländska Korrespondenten – 6 april 1861, sida 3

blick men genast erinrande sig den kommission han mottagit of sin herre, swarade han: — Nej jag tackar, kapten, jag har få brädtom att jag ide har ett ögonblick att förlora, ej ens i ert ans genäma sällsskap. — Det år for skada, min käre Quenzius. Jag wille tala om affärer. Jag åmnar mig i dag til Vlamis. — Ni gör er förgäfwes beswär. Min herre är i dag wid qwarnen. Det är i början af månaden. — Guldtunnan rullar af fig sjelf ner i vär fäls lare, tänfte Montane. Nu herr fasför fan ni gå hwart ni behagar; ni har precist sagt mig hwad jag wille weta, utan att kasta ut en styfwer för er skull. Han släppte Quenzii kapva och gick fina färde. Nopande på fin wärdige följeslagare: — Cabaret, gif noga aft på den der — han wir fade på Quenzius — omgif dig af fyra, fem foldas ter. Om ban eller bars följeflagare försöka att skaffa fig en båt, få tag fajt de fåundarna och för dem tik mig. Andra soldater måhe skickas till qwarnen för att wara till hands om så behöfwes. — Skall ske, kapten! Det blir mänga om den winsten. — War lugn, ingen blir lottlös, swarade faptes nen, gnuggande sina händer. Samma afton bagaf sig van Naarvaersen med Elim och fin dotter til qwarnen. 6 Ban Naavaersen säg på fin klocka. Hon war fem. Elim steg upp i det han drog en djuv fud. (Forts.)