att de fortfara med fina fredliga yrken just då de ffulle lämpa, förblifwa hem ma, då de kallas ut, förklara fig fri williga, då de borde lyda. Detta allt will säga, att den absoluta friwilligheten är hjeltekrukornas första och största prerogativ, emedan det under freden ger dem utseende af hjeltar, utan att, då faran kommer, de på något sätt behöfwa förneka sin natur som krukor. Det är denna ängslan, detta misstroende, som man hyser för desfa dubbel-uaturer af friwillighetens olydnad och disciplin, för män med krukans egenskaper, som lofwat rädda fosterlandet, om det få fonvenerar dem, om detta fan ske utan annat beswär än att kläda sig i uniform, skaffa fig ett gewär och exercera litet grand för motions skull. Det är fruktanswärdt att grunda fosterlandets förswar på en så lös materia, fom när fom helst fri willigt smälter bort, fom snön för fos len och knappt lemnar en wåt fläck efter sig. Hwilken anomali, att man pratar så stort, och i sjelfwa werket will nästan ingenting! Ty att göra indisciplin och fullkomlig friwillighet till grundprincip för en arme, fom just genom fin fam manhållning och genom ledningen af en enda wilja fan motswara sitt ändamål — är att på fint sätt säga: wi wilja synas hjeltar, men reservera oss på förhand rättigheten att när som helst, när wi wilja kunna sitta hemma — som krukor. Krukor med twå öron funnos redan för tusen år sedan — de finnas af aldra nyaste dato — krukor, som se respektabla ut derföre, att, de sätta armarne i sidan och derföre fått namnet hjeltekrukor.