Norrländska Korrespondenten – 6 april 1861, sida 2

af 1 million 246,000 rdr. Något om Krukor. (Efter Juuslrerad Tidning N:o 9.) Krukor med twå öron tillhöra Jednare generationer. (Bantastenius.) Ware långt ifrån oss att wilja ned: sätta en få attningswärd anktoritet fom Bautastenius; men då krukor med twå öron under fälttåget på Krim upptädtes i grafwarne på Kertsch, är det tydligt att Bautastenius tagit miste. Desfa krukor, fom man funnit ide Pontiska konungagrafwarne, föreställa dock ide pultroner, utan werklige män, helst öronen bestå i armarne, fom, stödda mot höften, sättas i sidorna, för att gifwa besagda krukor ett mera manhaftigt utseende. De äro således en forts militärista krukor, skiljande fig från andra genom sin stolta hållning, fastän de ianseende till godset äro af samma lera, som alla öfriga krukor i forntid eller nutid, skapade och oskapade krukor, från werldens begynnelse till dess slut. De äro krukor; men hjeltekrukor. Efter denna korta inledning begifwa wi oss genast till hjeltekrukor af kött och blod, hwilka nu äro ganska talrika och dagligen framträda med armarne i fidorna, pockande på uppmärksamhet. Dessa krukor wäcka ingen annan farhåga än att de gå sönder, slå sig sneda, eller bli bottenlösa i sjelfwa den första torkningen, som, om den skall ske grundligt, mås ste ske genom att wända dem i förnuftets solsken — emedan den så kallade ens thusiasmens låga aldrig hinner att, åts minstone i wårt land, brinna få länge, att den förmår ens torka on dylik hjeltekruka bakom öronen — ännu mindre annorstädes. Dessa hjeltekrukor äro nemligen ide formade af den rätta tes ran och äro, att man få må föga, allt för ihåliga att ens duga till krukor — snarare duga de till s. k. tårekrutor, långörade kärl i och öfwer hwilka man kan gråta. En stor rörelse föregår i wårt land. Nationen, lilsom anande kommande far ror, börjar i stad och land rusta sig till sjelfförswar. Detta kan dock ide bli nås gon werklighet, om ide de friwilliga fämparne låta ordna fig och anwända fig i förening med mår här, ty omöjligen fan fosterlandet förswaras af friwilliga, fom ej en gång i tjenstgöringen wilja efterskänka sin fria wilja. Fara blir då, att ide ett enda kompani will hålla ihop, ännu mindre en bataljon och alldeles omöjligt en avme Att draga i fält med hundra tusen fria wiljor, är omöjligt. Sträddaregefäll-lagets skarpskyttar gå åt ett håll, skomakrarnes åt ett annat, guld: fmedarne hålla fig litet för goda att gå ihop med skorstensfejare och dylika. Det är de fredliga yrkenas män, fom wäpna sig; faran ligger ej deri att de wäpna fig — nej bewars, utan blott deri —