Norrländska Korrespondenten – 6 april 1861, sida 2

möra På min wäg ... en sådan förbannad hästkrake! — Och huru wet du detta? — Jag såg dem genom fönstret. Jag är nyfiken. Det är mitt fel. — Har du fett det i drömmen eller i werfligs heten? — J werkligheten. De woro bewäpnade, hade långa skägg; de skägg som wåra sappörer bruka äro barnungar i jemförelse mot deras. OM ett spräk tas lade de som gör ännu ondt i mina öron. — Eäkert engelska matroser. — Engelsmännen ha ide skägg. — Sannt. — Piötsligen uppträdde deras chef, fom rigtade en pistol åt mig, lång, fom de bössor, hwilka man ber gagnar på andjagt, oc bred, fom en skräbössa. — Och hwad gjorde du, Cabaroet? — Flodde. — Och sedan? — Ja sfedan. Hör wäl På. Nu kommer det intressantaste. I dag dä ni frukoflerade i salen, frus fosterade jag i föfet nåra elden, ty i detta helwetes land måfte man steka fig för att bli warm. Hwad händer? Jo, fabrikör Augusts son stiger in, för att tända en cigarr. Jag fer upp och känner igen ... gissa hwem? Jo, ingen annan än chefen för mina banditer. — Cabaret! — Djefwulen må strypa mig med sin swans, om det ej är sannt, kapten. — Ack min käre Cabaret, om det wore som du ade! — Sannt, som sanningen sjelf; hwad de fem andra beträffar har jag oc reda på dem.