Norrländska Korrespondenten – 6 april 1861, sida 2

— Då på hwad sätt tror du att den gamle skälmen mottog mitt bedrande anbud? — Med öppna armar och öppen pung, hoppas jag. — Ha, ha, ha, io wackert han gaf mig heltfimr pelt en fora — IV nej, ni roljerar, kapten. — Nej, på min åra. Nej han inbillar fig att ban år en stor matador, enär han går vå turkiska maltor oo bur på sitt bord bronzerade kandelabrar. Men om han än med fit Hide tunde belägga hela Curopa, och med sitt guld förwandla Zuvderzee til en slenlagd wåg, will jag ej ha hans tillgjorda dotter. Rynfande ögonbrynen oc bitande fig i muktafden, sade ban: — Men hade han all werldens rikedom kunde han dock ruieneras. — Tusen gånger rått. Kon man göra det, bör man göra det, men det faller fig ide få lätt. — För det första läser han engelffa tidningar, för det andra är han jude, för det tredje ... Förgäfwes sökte ban efter ett tredje. — Oo dessutom har han mån hos fig. — Män ? — Sa eller dem, fom äro misstänkta. — Hwilka? Och Montanes ögon lyste som ett par eldgnistor. — För tre wedor sedan gid jag patrull med när gra kamrater. Du förbannade häst! — Jag wet att du kallar det gå patrull. Kejsaren tycker icke om att man plundrar, men det är din affär och ide min, Tala Cabaret. — Korrigen, när jag git patrull säg jag fex mån fom gingo in fabrikantens qwarn. Och hwilka karlar, rigtiga banditer, fom jag skulle wara rädd att