Norrländska Korrespondenten – 27 mars 1861, sida 2

det war någon annan, som blifwit henne kärare än alla blommor på jorden och alla foglar under skyn. De föllo i hwarandras famn. Om de skulle räknot hwilken som till den andre sagt de flesta ömma kärleksorden, hade det warit ett avitmetifft problem, swärt nog att lösa. Förirrande fig i Janes orangeri, fom i en af Armidas trädgårdar, tycktes mår löjtnant glömma baf: wet, flottan samt fina vänner, til oc) med fina fiender. Daktadt han war en warm fosterlandswän, tänfte han ej på att fransmännen woro i hjertat of hans fädernesland. — Nej, Ryssland skall ide falla. Ett sädant krig kan ej bli längwarigt. Efter frägan följde detta swar: — Dessutom hwad kan jag göra? Kärleken är lika stor despot od eröfrare, fom nås gon annan. Han fängslar och qwäfwer alla andra känslor. För Elim fanns ingen morgondag. Han lefde för dagen, så tillsägandes dag för dag, och kände fig få lydlig att lefwa på detta sätt, att han ej fruf tade mer än en sak, nemligen en förändring af Hhwilfen natur fom bHelft. Hwad Jane beträffade delade hon fullkomligt hans känslor. Elim, Elim, Elim, utsade oupphörligt hennes halföppna läppar. En dag räkade bon att i sitt broderi inblanda en hel flunga af E. J sin ritbok tecknade hon profilen af ett manligt anfigte. — Hwad skall det der bufwudet betyda? frågade hennes mor, fom säg öfwer Hennes axel. Jane spratt til. — Julius Cefar, swarade hon,