Norrländska Korrespondenten – 27 mars 1861, sida 2

såg jag buru ditt hufwud sjönk i dina händer. Jag ännade smyga mig bort på tåspetsen, men plötsligen tockte jag mig böra att du gråt, och jag stod qwar fom hade jag warit fastwert. Då hörde jag dig ut ropa: IJane, min högt älskade Jane! Mitt hjerta wille brista. Du uprlyfte ditt hufwud oc tärarne runno utför dina finder. Jag trodde jag skulle qwäf was och bade du ej öppnat dina armar, hade jag fallit till marfen afswimmad eller död. Ad, hwarför älskar jag dig få högt? — Derför att du älskar för första gången. — Och för den sista, swarade hon, och du? — Och jan, utropade Elim, jag älskar dig icke allenast för tiden utan äfwen för ewigheten. — Och Jone begärde ej mera nägon förklaring öfwer ordet ålska. Trädgårdsmästaren trädde in för att wattna fina blommor. Wåra unga älskande åtskiljdes, sägande vå en gång: — Alltid, alltid. De utgingo genom hwar fin dörr, föfande enfligbeten i fina rum, der de utan förbehåll öfwerlemnade fig åt stundens tjusningskraft. VI. Nyheten. Hwarje morgon besökte Elim orangeriet. Jane war i detta afseende lika punkilig. Hon hade alltid något extra ändamål för sitt besök. Hon skulle antingen wattna blommorna eller mata foglarna. Men