Norrländska Korrespondenten – 20 mars 1861, sida 3

— Jag koamer. J,, fortfor ban, sedan betjenten aflägsnat sig jag gär, men utan att lärsa art jag fer henne. Elim inträdde i salongen od tyckttes wara wid det bästa lynne; stället att fom manligt taga plots bredwid Jane, satte han fig bredwid hennes far, ffrattande oc samspråkande med honom, Jane betalade lifa med lika. Ännu mero, hon tycktes hafwa glömt alla hang wanor. THE med för mycket foder uti, war honom widrigt oc nu lade hon tre bitar i hang kopp; bon bjöd honom grädda fast hon mycket wäl wisste att han föredrog citron. Den unge mannen war ursinnig. Jane war ett wilddjur, men det skönaste wilddjur i werlden. Elim war endast mäktig af twå ting, så litet hade han i dessa ögonblick reda på sitt förstäånd, antingen att brouillera sig med henne för lifstiden eller ock inför hennes föräldrars Ögon taga henne i fina armar och trycka henne till sitt hjerta. Ofta har jag frågat mig sjelf hwad fom för twänne älskande är ljufwast, antingen den första osämjan el ler den första bekännelsen, men när dessa twånne motsatser på en gäng inträffa, är faran stor för en klok man. Utom sig wände Elim tillbaka till sitt rum. Hade han kunnat Figaros monolog utantill, hade han upp: repat den, men nu nöjde han fig att säga: — O, de qwinnorna, de qwinnorna! Klockan 2 insomnade han. Hwad som hände honom under sömnen wet jag icke. Af hwilken wederstygglig så kallad nattmara, war han ej beswärad! Han waknade, badande i swett I från hufwud till fot. Egande ett ännu ytterligare behof af swalka, nedsteg han i trädgården för att fam: