Norrländska Korrespondenten – 20 mars 1861, sida 2

sätt att hwarken ni eller jag kände namnet på rosen, stulle wi ej derför njuta af dess wällukt? — Is, men bättre synes det mig att äfwen känna namnet på blomman, hwars wällukt man inandas. Camvanulon har icke få flora blad, fe då! (Elim fattade den i sjelfwa werket, och, för att bättre funna fe den, förde han Janes hand mot fina ögon, od) på samma gång fästade han blicken på denna band, bwaraf följde att hans ansigte närmade fig den unga flickans, och fom dörren till orangeriet war Öppen, fom en flägt, fom sä ifrigt smekte Janes lockar, att de widrörde den unge mannens ansigte. Elim upplyfte ögonen; hennes ögon, rosenkinder och friska mun, woro hans mun, finder oc) ögon helt nåra. Han fände hennes andedrägt. Ej sig sjelf mäktig, lindade han ena armen kring hennes lif i det han lidelsefullt pressade sina läpvar mot hennes panna. Lösslitande sig ur hans armar, urbrast hon: — O Elim, aldrig, aldrig hade jag kunnat tro något sådant om er. Gråtande, flydde hon ur rummet. Den unge mannen flod orörlig, liksom förstenad, med öppna armar. Om en bomwo träffat hand fida, hade det wäckt mindre bestörtning än denna Oomwäns tade stränghet, fom likwäl genom den barnsliga sida den på samma gång framflällde, egde något för hor nom ofattligt. L—X—