Norrländska Korrespondenten – 20 mars 1861, sida 2

fon kastode tillbaka schawlen vå fina arlar, Hwils fen förut tillslutit hennes bröt. Hon plockade en tuberos. — War god såg mig namnet på denna blomma. — Jag wet ide, swarade Elom, alltjemt betrafe tarde den unga flickun. — Meen Herre min Gud, hwad wet ni då? utropade hon. — 30, att älska och att älsku med passion. Naivt swarade hon: — liska, hwad will det säga? Jag bar last bela böcker om kärleken oc hört många distussioner öfwer densamma och är ändå fom Jane färdig att utropa: Ålska, hwad will det säga? Spiritualister, realister, epicurer, platonianer, räsonneren i öfwer kärleken så mycket i behagen, ju mera i räsonnerer, ju mera intrasslen j frågan, ins trädande i en labyrint, från hwilten j aldrig slolen finna nägon utgäng. Förundra dig ej då min läsare öfwer den förmirs ring, i bwilken denna enkla fråga försatte wåra ålstande. Utan att swara, betraktade han dlomman, fom Jane höll i fin hand. — Det år en campanula, sade han slutligen. Jane utbrast i ett godt skratt. — Ri är en ofatilig elev, oc man skulle säkert lifa wål funna plantera blommor på de kring Petersburg betäckta markerna, om hwilfa ni talade för nå gra dagar fedan, fom att få dem att gro i ert minne. — Jag erfänner att jag endaft förstär mig på blommor, såsom nägot särdeles skönt. Wi beundra en paradisfogel, men derför är det oss icke angeläget att fänna hang egentliga namn. Wi weta att han foms mer ur Guds hand, hwad behöfwes mera? Förut.