wergifwa skeppet, woro så skarpa, att wi ej wågade komma intill skeppet. Bio midragstiden nedfirades äfwen storbåten och förseddes med bröd och watten för några dagar. Wi rodde nu under kyfwarbommen för att från ffeppet funna emottaga manskap för storbåten. När retta war gjordt, stötte mi tillsamman med de tre bätarne för att rårslå, hwad fom widare war att göra. Kaptenen och understyrmannen wille, ifall det slulle lyckas oss att hålla passagerarne från bår: tarne, åter gå om bord, och ännu en gång behörigen undersöka allt. Det lyckares of sä småningom att lugna passagerarne. De hare un båda warit ombord till uns gefär kl. 10 på morgonen, då de gåfwo oss tecken att åter upptaga dem. Wi hate ej wäl kommit fartyget en skeppslängd nära, vå några passagerare sprungo öfs wer bord och simmade emot of, hwarwid en drunknade. Wi rodde ånyo bort med de båda officerarne fer att rådgöra, och faptenen beslöt sig för att än en gång gå om bord, i sällskap med första tim: mermannen. Cher att en kort stund warit om bord och fett huru revan dväidsrutorna sprungo sönder, öfwertygade de fig, att elren grep allt mer omkring fig; Å fingo tecken och upptoge dem för an: dra gången i båtarne. Det war en ry8lig anblick att fe huru allesammans lågo på vid höjande händerna mot himlen och anropade fin ffapare om hjelp. Wi förmårde ej länge åse detta af fruktan att sjelfwa förlora fattningen. Wi råd: slogo för fina gångon om hwad fom mar att göra. Det war tydligt att wi ej kunde lemna dem någon hjelp, men övfs wergifwa dem mille wi ide. Derföre beslöto wi alle man att åter gå om bord och dela faran med passfagerarne. Wi redde åter till skeppet och heta tårar runs no ur månget öga oss till mötes. Uppe fyllda af tacksumhet skakade männerna wåra händer och nytt om ock swagt mod lifwate of alla. Wi lade skeppet för wind, gjorde fajt småsegeln och hade få: lunda jeglat en stund, då ropet: Segel ti figte skallade. Glädje färgade mången kind, häftigare klappade hwarje hjerta och flitigare arbetade hwarje hand. Ur hwarje mun strömmade tacksägelser till Gud, räddaren i nöden. Wi höllo kurs på fartyget; det när made fig of allt mera; det tycktes ha be märlt wår nöd och fom mot oss med fulla segel. wi igentände snart den engelska flaggan. Då fartyget mar oss helt nära, begärre laptenen genom roparen räctning, hwarpå swaxades medeett hjertligt: Åes, J will Annu hade ej taptenen på MorningStar sett passagerarne och war alltså i den tro, att han blott skulle upptaga manskapet. Wi satte dersöre ånyo ut den ena båten och rodde mot wår rättares fartyg, omtalade för honom wårt öde och funno honom särtdeles wil: lij att upptaga ej vlott of utan äfwen pasfagerarne, fastän han ej hade mer än 2 fot watten och litet bröd ombort, samt lantsät tta oss på första passande ställe Så arbetade wi fem gånger mot den höga sjön och förde alla lyckligt ombord på MorninasEStar. Knappt woro alla i får terhet, då kapten Blanke, som sist lem nate det förolyckade fartyget, öppnade ett fönster, — och klar steg lågan mot himlen. Emottagandet ombord på Morning Star war hjertligt; matroserne delade hwarje bit bröd och hwarje droppa Wwatten med oss. Att 200 menniskor under 8 dagars tid ej kunde äta och drida fig belåtne af 2—3 säckar bröd och 2 fot watten säger sig sjelft; wi woro emellerI tid glada att ha blifwit räddare. Sedan mi warit 2 dagar ombord, begärde wi af en engelsk briga, som pasferde förbi oss, watten och bröd, och erhöllo äfwen når got. Först sedan wi hade land i sigte, sågo wi Bremerbarken Columbia, kapten Semeke, hwillen, så snart han hört wärt De, slickare oss bröd och mwatten, tillvädj list nog för att komma till Norfolt. —— — — ———