Bremerskeppet Globus brand. Efter uppgiften af en man tillhörande besättningen å Bremerskeppet Globus, meddelar Weser-Zeitung följande berättelse om nämnde fartygs undergång: Wi lemnade Bremerhawen den 20 Nos dember 1860 med omlring 150 pasfages rare och seglade med god wind på syra dagar genom Nordsjön och kanalen. Ef ter ungefär 50 dagar hade wi, utan att något anmärkningswärdt inträffat, upp: nått höjten af Bermuda, då wi kl. Å en morgon, sedan styrbordswalkten, till wil: ten äfwen jag hörde, gätt till kojs, upp: wäcktes genom öfwerstyrmannens rop: eld i fartyget. Wi skyndade ned till mellandäcket, tänkte att finna elden der röken war fom tjockast och att släcka den med tillhjelp af pasfagerarne. Wi för: de den der befintliga prowianten åt för ren, för utt, om möjligt funna framträngartill aktern. Start blef på alla ftullen der rök framträngde, watten påfla: get, men elden minskades det oaktadt icke, och wi måste wila tillbaka för att hemta frisk luft. Så hade wi af alla krafter arbetat 2—3 timmar, utan framgåna, då wi observerade att röken frambröt ur kölrummet och wi skyndade nu att öpp na luckorna. Wi hare redan en gång förut haft dem öppna, ehuru ingen rök då syntes till, hwilket styrkte oss i den tron att elden war i mellandäcket. Tjock rök, fom gjorde hwarje inträngande omöj: ligt, nödgade oss att åter stänga luckorna så fort som möjligt, och öfwertygade oss att elden ändock war i kölrummet. Allt hopp att rädda fartyget förswann nu, och då wi med några man beordrades att tlargöra båtarne, sysselsatte fia andra med att skaffa bröd och watten. Eeban det nörtwändigaste war hemtadt på mellandäck, stängdes luckorna och allt ajordes tätt för att i bästa fall qwäfwa elden eller åtminstone hindra den att ej allt för fort gripa krina sig; derefter nedfirades båtarne och fästades med starka nya fånglinor. Dagarne förut hade det blåst start sydwest och nordwest, så att sjön nu gick hög, hwarföre båtarne ej blott arbetade hårdt utan äfwen ftyrbordsbåtens fånglina brast. Båten dref utåt sjön. Kaptenen och tre matroser, bland hwilla äfwen jag, sprungo i en annan för att föra upp den förlorade, hwiltet war ganska swårt, emedan mani anfeens te till mörkret ej mera kunde fe båten från skeppet. Wi satte på måså uti sjön, funno efter en stund, Gudi lof! åter båten och fördelade oss nu i båda båtar ue för att kunna föra dem åter till ffep