Norrländska Korrespondenten – 16 mars 1861, sida 3

wingode innewånare; bakom ett slags nåt af stältråd boppade och flogo en stor mängd sällsynta foglar. Nägra satie fig på hennes händer od togo foder ur hennes mun. Elim swälog åt denna ityll. — De scener, fom en voliere framställo, äro wisserligen förtjusande. Men Ha ni ej iänkt att edra wänner äro — fångar? — Lifa mycket, när jag gör dem lyckliga. Om jag gåfme friheten åt de siackars små djuren, fom alla förskrifwa fig från ett warmare luftstreck, skulle de owilforligt förgås. — Ni år så god, Jane, att till och med en falk skulle ej bos er sarna sia frihet. — En falk? Tac för den! Wäåra tiders bruf förbjuda of att bära roffoglar på handen. Nej, jog fruktar falkarna få för mig sjelf, fom för mina foglar. — En wäål tåmjd falt är en wärderik fogel. Hos er skulle ban lefwa af ssekningar oc foder. — För att flyga ifrån mig cn wacker dag. — Nej, för att bli er trogen fom en dufwa. — Jag tror ni uppgör en hel roman der en falk spelar hufwudrollen. Tror ni ej jag förstär att fal fen ej fått fina klor endast fom en prydnad. Men lemnom foglarna för blommorna. De äro min fars färaste sällskap. — Blomsterodling är för gubbarna ett roande fädffop, fom erinrar om fordna nojen. För unga farlar ha de mer än en nyttig lera. — Ja, min herr filosof, jag skulle tyda myder om dem om de ej doge så snart, man måste hafwa ett mycket kallt bjerta för att med likgiltighet funna fe dem dö.