Norrländska Korrespondenten – 16 mars 1861, sida 2

hemmets werld. Sven i köfsspiseln är en god hushällerskos fa: raste sol. Ni skulle ej ett ögonblick betwifla denna sanning, om ni fett fru Dan Naarvaersen wända fig fom en planet fring denna sol, länande af densamma fist ljud och fin glans. Hon war til och med få bewandrad i ata dylifa mysterier, att när hon säg ett söndersloget tarl, tunde hon såga på är och dag, buru länge der tjenlgjort. Der såsom i ett annat iavalidbus fåg man en thfanna utan tut, en kopp utan grepe, och en foffefanna utan ben; men den flofa husmodren förftod att draga nytta af olla dessa invalider. HOWad rålteraas tillredande beträffade, gaf bon ide det rin gaste efter den ryktbare Vatel. Som ett exempel wilja wi nämna hennes åttifegurkor, beryktade öfwer hela nejden, woro något bögu sällsont. Dessutom bade bon uppfunnit en fiilrätt, fom ännu aldrig warit ansörd i någon fofbof oc hwars beffrifning skulle blif. wa en bröllopsgäfwa till hennes dotter. Tills den dagen inträffade, bibehöll hon hemligheten för fig. Rär nu modren tillbringade dagarna i föfet och far dren utom bug, med undantag af middagsstunderna, blef följden den att Elims tid förflör i narheten af Janes tapisseribäge. Att fe på henne och samspråka med henne, war hang sysselsättning, fom då hon war fränwarande afbröts af någon poerisk lektyr eller oc förströdde han fig då med teckning. Under dessa 16se a iåer bestref Elim för benne med en wärme matiig att fmålta de djupasse fnådrifs wor, Rosslands wintrar, nöjet af slådfarter, de wackra af Pousschtine besiungna sommornätterna, under ywilfa solen snappast will lemna horizonten. naturanlag är hon kallad att sprida trefnad hon