en solwisare ty näsan utgick winkelrätt från hang ans sigte, och hade en mer än förswarlig längd. Han har de en mana, fom war en af hang egendomligheter att lyfta ögonbrynen och ögonlocken på ett sått att man i hwar minut fruftade att ögonbrynen skulle flyga bort, för att lemna rum åt ögonlocken. Någon gång obferverade man att ban wille bemöda fig att le, men före söket war wanmäktigt. Det war van Naarvaersens kassör, hwilket man nästan kunde gissa till följe af den stora bok, han höll under armen. Midt vå pärmen skyldrade ett rödt maroquinshjerto, på hwilket stod strifwet: Den stora bofen. — Ah, wälfommen, utropade hans principal, wi wäntade dig, gif mig en pris, Quenzius. fusbondeng fnusdofa war ett namn, af hwilket Quenzius gjorde fig lika förtjent, fom af fitt dop namn, Han öppnade en snusdosa, hwars dimensioner motswarade hang näsa, och hade han det ärofulla uppdrag att fylla den med def behof oc wörnads. fullt bjuda den till fin herre. — Hwad nytt i staden? frågade Janes fader, fom tog fin pris, af hwilken Han njöt bäde länge och ljudligt. Quenzius mun, fom genom en blå linie, hwilken förlorade fig i samma färg fom hang finder, öppnar des säsom ett fönster och tycktes i allmänhet wara ins wigd åt tostnaden, swarade: — Jngenting. — Hwad säga organisterna, hwad göra Napoleonianerna? — J dag detsamma fom i går. — Du är dig lif, broder Quenzius. Du är tyft