Norrländska Korrespondenten – 13 mars 1861, sida 2

ban snarare syille ån känsla, och genict gör då mera introck på hang finne än ett ungt, ölskunde hjerta. Elim hade ännu ide hunnit förwärfwa fig denna beprisade wisbet. När han gaf fitt hjerta, begärde han blott ett hjerta i utbyte. Han älikade, för att älska oc ide för att råsonnera öfwer kärteken. Hans hjerta flög denna unga flida till mötes, fom ända till gärdagen lette med fin docka utan att fästa nägon uvpmärfsamhet wid de automater, som man kallar Holländare Sexton år är en fruftonswård äldrr för en ung flicka. Ett tjusande ansigte, en glad och öppen farakter, och isynnerhet den beredwillighet med hwilken bon sökte rädda den olycklige fom fom för att begära en tillflyftsort i qwarnbufet; allt detta i förening bil dar en af dessa själens uppror, under hvilfet fåne florna i sirid med ywarandra framkalla gniftor fom sätta bela hjertat i låga. Jane dolde ide fin sompathi för Elim. Ehuru oia wigd wår unge löjtnant än war i färlekens myferier förfod han dock att han war långt ifrån att ingifwa Jane någon motwilja. Dagen efter deras befantffap talade de redan belt obe bindradt med hwarandra, om icke alltid i ord, åtmine sione med ögonen, hwad fom ofta år ännu farligare. Försankt i ästädandet af henne, swarade ben unge sjöwannen ganska tantspridt på fadrens frägor och skämtsamma yttranden; for öfrigt war denne sjelf, ans tingen når han läste Handelstidniagen eller mid pan smuttade på kaffekoppen, få upptagen af fina wigtiga betraftelser att ban ej hade reda på hwod fom tilldrog sig omkring honom. J ett af dessa ögonbkick öppnas Des en törr, hwars ljud war få knarrande, att bwar och en fåg ditåt. Den för wåra läsare äanu okände person som helt oförmodadt inträdde, maren högwext, mager man inklämd i swarta kläder. Hans ansigte liknade