Norrländska Korrespondenten – 13 mars 1861, sida 2

han war säkrare, än att wisa sig i en rosk uniform, burn elegant den än wore; salunda utstord, inträdde han i en matsal der frufosten redan war i ordning. — Sjusofware, belsade den gamle Holläåndaren. rådande yonom handen. Lång fömn, ljufwa drömmar, eller huru? Elim smålog. Nu intradde Jane. Blygt upplyftade hon sina blå ögon mot honom. — God dag, bherr Elim, helsade hon. Elim hade welat beswara denna enkla helsning, men han rodnade fom morgonrodnaden på biome. len. Hans tunga war stum. Jane syntes honom jä slon att han ej från henne kunde wända sin blick som war wåltaligare ån alla ord. Hennes morgontoilett war särdeles fördelaktig för hennes utseende. En liten spetomössa Enuten under hakon med ett ljusrödt band, under hwilfen blonda lockar föllo wärdslöst ät alla sidor utgörande en flags ram till hennes friska ansigte. I ywardera kinden war en af dessa små gropar hwilka adertonde seklets skalder kollade kärleksgudarnes bön. Hennes figur war få fin att hon syntes hafwa bebof af en flyddane de hand för att ide brytas fom den spada rankan bryres för en windsstöt. Slutligen det hela af den fertonåriga sköna rosen fulländades af twänne fötter fom syntes modellerade efter Gendrillons lilla beryfr tade sko. Elim war mid den ålder, Då monnen icke tänker på oft fnyta någon förbindelse, men tränar efter färs lef, ger wika för fitt hjertaos tillsägelser och erfar ens vafl ett behof nemligen det att ide älsta utan gene färlek. Som äldre, trött af kärlekens nycker, söker