Jane. Novell af Alexander Dumas. (Forts. sr. föreg. n:r.) Elim war förtjust. Blotta tanken att få tillbrin ga flera dagar tillsammans med den sköna, älstwärda slitan, gjorde bonom — han wiste cg hwarföre — till den lyckligoste under solen. Flera dagar, flera dagar! wid tjugufem år fynag flera dagar ert fefel, liksom ett guldmynt synes ett barn wara en belegens dom. Han steg upp, önskande den gamle Holländaren och dess dotter god natt, lode sig och somnade djupt. Under bela natten sjöng drömmarnas gyldene for gel den ljufwaste waggsång för hand hjerta. III. Resan. Elim wafnade sent, men då kastade han fig med ett enda fprång ur fången. Friskt warten och Par fymerad twal utplånade de sista spåren efter gårdar ——— . . — 5-I: — gens storm. Hans toilett werfställdes snart. Af naturen hade han erbållit hwad fom hon stundom ffäns fer fina privilegierade od) hwad fom forduaklar alla toiletter; skönhet och ungdom. Til fin flora belåtenhet utbytte han sin storrosiga nattrock mot en fullständig klädning. pasfande till hans wert, fom föregående dag anländt från staden. Dan kiädde fig fom en simpel borgare i hwilken drägt