— En rysk officer! utbrast Holländaren, siunkande tillbafa i fin lägstol, såäsom om denna underrättelse nästan förintat honom, Min Gud! tilade han. Början af befantffapen war föga uppmuntrande för Elim. Han wisste att Fransmännen hade många anhängare i Holland, och han föreställde fig att egaren af detta hus war en af dem. Elim återtog: — Kan jag hoppas, min herre, att i er finna, om icke en wån, ätminstone en hederlig fiende? Om ni ide will dölja of hår några dagar få öfwerlemna of ätminstone ide åt fransmännen. — Wet, unge man, att August van Naarvaersen war aldrig någon förrädare, och sedan Peter den fos res tid ha alltid Holländarne warit wanligt sinnade mot ryssarna; och jag isynnerhet intresserar mig för dem, helst min hustrus farfar war på den tiden i Zaardam, samt den mäsiare hos hwilken er kejsare lärde fig att timra. Se här, min hand. Kontraktet år uppgjordt. Hwad heter ni? — Elim Melosor, fmarade den unge mannen, förtjust öfwer den wändning sakerna togo. — Ni wäl, min wän Elim Melosor, lägg bort uniformen, och med glaset i hand skola wi arrangera allt på bässa fått. Gubben steg upp. Yorsko hade redan befriat man: nen och hustrun som han fann första rummet från deras bojor; oc den erkänsamma hushållerskan ffynbade att på fin husbondes befallning gifwa fjömån: nen qwällsward. Hwad Elim beträffade hade gubben fjelf tagit fig honom an. Han war högst förlägen att tråda inför ben unga flickans ögon nattrock och tofflor.