Norrländska Korrespondenten – 9 mars 1861, sida 2

Jane. Rovell af Alexander Dumas. (Forts. fr. fören. n:r.) Mjölnaren, ur slånd att tala (ty, lifsom fin hur siru, bade ban munkafle, oc mar, fom hon, bunden till händer oc fötter) drog förgafwes efter anden. Under tiden upptäckte Elim en onnan från denna kummare ledande dörr. — Tyst, fade han, winkande med handen till fina följeslagare. Man hörde ett sorl af rötter, af snyftningar, hor telser och förbannelser. Elim urskiljde några hälften tyska, hälften fran: ska ord. Troligen ansåg bon att dessa ord päkallode hand närmaro, ty ban forsöfte att öppna dörren, men den war rigiod innantill. — Öppna! ropade han först på franska, sedan på tyska. — Macen sie auf! — Hwod will ni? frågade en röst på franska språket. — Öppna, begriper ni ej hwad jag säger, rovar de Elim. — Stöt du dig sjelf och låt of wara i fred, — Om ni tillåter det, min loitnant, inföll Yor. sko, fom ide ännu släppt fina twå stenar, hwilka han tilgrtipit.