Norrländska Korrespondenten – 9 mars 1861, sida 2

— — — flag i saken. De öfriga twånne fölide fina kamraters exempel och fastade fig ut genom fonstret. Allt detta war ögonblickets werk. Den gamle Holländaren, klädd i fin nattrock, hade, utsträckt i fin fåtölj, med den djupaste förmåning åsett detta uppiräde. Ett halft dussin halfnakna, med länga skägg före sedda karlar, ingåfmo honom den tanken, att han ene daft räkat ut för nya wilddjur. Men hand dotter war skarpsyntare. Hon förstod firax att en def med fina underlydande fommit til deras räddning. Den owäntade öfwergängen från fruktan till glädje war få stor att hon en minut war frestad fafta fig i fin räddares armar; men hon åtnöjde fig med att fatta hans hand, i det hon tackade honom med tårar i ögonen. Elim belsade den unga flickan, fom skrattande och gråtande på en gång, beswarode med en djup nigs ning hang helsning. Gubben firerade dem med före undran, och Yorsko och hans kamrater betraftade dem med leende blickar, inwäntande fin löjtnanis order. Slutligen, då gubben länge betraktat den unge mannens ädla och öppna drag andades han friare. Siodjande handen mot ena armstödet af fin fåtölj, uppresie han fig i det han med den andra tog af fig nattmössan. — För hwem får jag uttrycka min erkänsla? frå gade han på fransyska, enär han hört den unge ryske officern mest tala detta språk. — Till en man som ett skeppsbrott kastat på edra fuster, fom begår ide allenast gånfribet, utan en till flygt bog er. Jag är officer i ryst tjenft. Kastande af sig kappan, wisade han sig nu i unis form.