Norrländska Korrespondenten – 6 mars 1861, sida 2

satarne af köld. Elim sjelf, oaktadt sin ungdom och sitt friska mod, war nära förstenad. — Upp, mina barn, fade han till twänne matros fer fom lagt fig midt i en donghög. Stigen upp på stund; kommen ihig att de, fom somna hår, wakna i andra werlden. Genast upprefande fig, svorde de: — Hwad skola wi taga of till? — Wi skola skaffa of nattherberge. Wi funna mähända träffa på bederiigt folk, som icke förräder og, och i morgon bittida taga wi oss en fiskarebät, fom för of til I3tladimir. Den unge fidofficeren försökte att ingifwa fina sjömän en förhoppning, fom han ej sjelf delade. — Wi stola blott, återtog han, fe till att wi ej skilja of från hwarandra. Följen mig oc talen sagta. Kommen ihåg, om j wiljen tala ryska, att j ären i Holland. — Jag känner landets språk, jag, förklarade Yorsko. — Du känner Holländska du, frägade Elim, hwar fan har du lärt det? — Har jag ide tjenat på de skutor, fom gingo inomstärs ån här än der, innan jag följde med fleppen, fom gå på oceanerna. J Kasan lärde jag tars tarista. — Då du ämnar tala tartariska med Holländarne? — Tala ej alla hedningar samma språk? Fastän ställningen just icke war den bästo, kunde ej wår unge löjtnant äterhälla ett leende, när Yorsko med få mycken fåferhet uttalade fin förmenta öfmere tygelse i hänseende till det universalspråk, fom sas