Norrländska Korrespondenten – 6 mars 1861, sida 2

Men rösten dog bort i stormen. Wågorna wreda öfwer att fe fina rof undslippa fig, störtade mor Flip: porna i Det ait De förföljde simmande. Men dessa woro nu otillgängliga för deras milda famntag; de kände jorden redan under fina fötter. Elim slannade; han wille weta om någon af bang följeslagare gått förlorad. Men hans fem matros I fer woro omfring honom, — Min ssäl, fade den gamle sjöbussen, trodde icke jag art det uraftlätna korstecknet skulle medföra olycka; och nu är det få godt att göra twå i stället för ett. — Det war en minut, fom jag tydte, fade Yorsto, att den der drunknade saten drog mig i benen, men jag gaf honom igen em flag, få att han kände det, hoppas jag. — Will du weta hwem han är? sporde en af sjömännen, wisande bonom sitt nattswarta öga. — Det war då da näswise lymmel, som drog mig i benet. — Nar man befinner fig nåra att sjunka i haf. sens djup, få fattar man tag i hwad man träffar på, det ware fig en planka eller ett ben. Stämtande öfwer den undfluppna faran med en soroloshet, fom är en af matrofernag hufwuddygder, bade nära fer skeppsbrutne ätminstone den wissheten att ännu en gång få wandra på Guds gröna jord. — Nå åndiligen hafwa wi kommit upp ur watt net, fade en matros, men wi förwandlas här till 18. — Wänta, sade Horsko, kossackernas sol går snart upp; du får Då torka dig wid dep flrålar. — Prat fwarade mannen, jag röfer en pipa, jag. Men oaktadt deras munterhet, skälfde de stackars