förwara penningarne åt honom, om de äfwen blefwo oförräntade. — Förgäfwes föreställde byggmästaren honom, att ens dast pålitliga och wäl ansedda män mal: des till föreståndare för sparbankerna, att desse icke togo den ringaste ersättning för fin beswärliga och answarsfulla be fattning, och att äfwen deras förwaltning hwarje år granskades af andra på litliga personer. Anders blef faft i fin fördom, såsom ej fällan händer med personer af en lägre bildningsgrad, att de ej genom de klaraste bewis funna öfs wertygas om fin willfarelse; men han öfwerlemnade emellertid, mid hwarje wectad slut, den öfwerenskomna befparingen till byngmästaren och upphörde ej allenast helt och hållet att besöka krogen, utan lsta äfven från allt bruk af bränwin. — Woisserligen war striren i början swår; men då några weckor förflutit, hade den nya, goda wanan utrotat den onda, och han kände fig nu friskare, starkare och förnöjsammare än förut. Trefnaden hade återwändt till hans boning. Hustru och barn saknade ej mer sitt dagliga bröd; och han tackade mången gång, i djupet af sitt hjerta, sin redlige husbonde, som genom sina förståndiga råd fört honom ifrån lastens in på dygdens wäg och derigenom räddat honom ifrån timligt och ewigt förderf. Flera år förflöto, utan att Anders någon enda gång återföll i sin förra olyckliga wana, hos samma bygamästare, belåtenhet. En d och han arbetare ännu till ömsesidig dag frågade byggmiftas. ren honom, om han hållit någon räkning öfwer de penningar, fom han hwarje förs dagsafton hos honom infatt af fin ars betSförtjenft. Andets förklarade att han ide det gjort. Nå wäl, sade byggmäftaven, här har du en sparbanksbok, font jag på mitt answar låtit för dig uppe: rätta. Deraf synes, att du äger en fors dran i sparbanken af 500 rdr. Förmwås nad upprepade Anders: femhundrade rilsdaler? Han ansåg fig nu wara en förmögen man, och hans glädje war lika stor som hans förwåning. Ja, ser du, min tära Anders, medelst sparbankens kloka förwaltning har ditt kapital, genom upplupen ränta, betydligen ökat sig, då du i annat fall gått miste om denna winst. Nu först fann han wälsignade dem i sitt sinne, som så oegennyttigt åtogo sig dess förwaltning. — Denna oväntades, betydliga behållning Anders, att sparbanken war en nyttig inrättning, och uppmuntrade Anders att fortfarande ans lita sparbanken, och hans fordran ökades med bmwarje År, så att han till slut fun: re löpa fig em liten hemmansdel, ter han i stilla förnöjsamhet, jemte fin dugliga bustru och wälartade barn, tillbringade sina gamla dagar, hwarunder hans Kin: nedom af det mindre betungande fnidareyrket fom honom wäl till pass och ber redte honom både winst och en angenäm sysselsättning. öAi .22 MR so I