Elim utwalde fem och boppade i slupen, hwilken man i anseende till dess fina konstruktion och snabba gång uppkallat efter en fogel. En af de fem matroserna satte fig wid styret; de andra fattade årorna och Elim placerade fig i fören. — Locklig resa! utropade kamraterna. Ru löstes tågen, wid bwilka fifftmåfen war får stad. och lift ett löf, fom winden bortför från fitt träd, flets den från IVladimir ån höjande än sankande sig på och under de brusande wägorna. II. Skepvsbrottet. Wattnet i slupen feg till tre tums höjd. Twänne af karlarna fortforo att ro. Elim och de twänne an. dra follde sina hattar med watten. Sedermera ätertogo de fyra roddarna med ifwer sitt arbete. Under tiden satte Elim maften i ordning och hissade seglet. Detta ombestyrdt, säg han fig omkring, då flottan redan förswunnit utom hans synkrets. Han wände sig nu åt de skeppsbrutnas sida. Den planfa, på hwlken de trenne olydlige fasthafat fig sjönk allt mer och mer under wattnet; knappast hunno de inandas en fmula luft, förrän de åter före swunno nästan lika fort. — Löjtnant, sade matrosen, som satt wid styret, nu ser jag blott twå. Enligt ryssarnes plägsed, då de bewittna en själs stilsmässa från jorden, gjorde Elim korstecknet. — Lika mycket, swarade han, mod, mina wänner, mod!