Norrländska Korrespondenten – 2 mars 1861, sida 2

— En signal! ropade matrosen nummer 107. Hjelp åt de skeppebrurne. — En wacker uppmaning, inföll löjtnant Nico laus Ålexiowitsch, men olyckligtwis lättare att gifwa än att utföra. Nu fynted trenne mån — de enda fom woro qwar af besättningen — höja sina hufwuden öfwer wågorna. De woro alla tre fasthakade mid samma planka. 6 Fattande den gamle sjömannens arm, frägnde lim: — Ser du dem? — Wisst tusan ser iag dem, men hwad will du jag stall göra? — Du anser säledes ingen räddning möjlig? — Omoöjligt. — Men jag fulle anse det fom wanärande för en ryss att ide försöfa hjelpa en engelsman. Kape ten, fortfor han, wändande fig till befälhafwaren på MWadimir, tillät mig att få begagna en slup. — Sag mill ide hindra er från att uppfolla en pligt, ssworade kaptenen sorgligt, men ni upvoffrar ert eget lif, utan att förmå rädda de olodlige. — Kapten, jag har icke någon mor, ingen huftru od min far en gammal soldat, skall känna sig tydlig om man säger honom: din fon bog i det han uppe fyllde en pligt Tiden tillåter er ej att begagna den stora slupen, och de fmå båtarna funna ej hålla fig uppe i denna orm. — Lika mydet, wore den ej förre än ett twätte fat, jag ger mig ut ändå. Hola, ut med filmålfen, fem man följa mig friwilligt. Trettio man erbjödo fin tjenst.