Norrländska Korrespondenten – 2 mars 1861, sida 2

Det war i yttersta stunden. Den unge mannen hoppade upp på bastingeringen, böll fig fast med ena banden, och med den andra fig: nalerade han med fin mössa ropande: — Ror i lovart, ror i lovart, pumpstängen åt babord. Skeppet war nu få nära att man funde fe pers sonerno, fom rörde fig på dåd. Man försökte att borttaga fockmasten, men just fom besättningen skulle werkstålla denna manöver hörde han en stark knall. Der war masten som brast. — Det har icke styre, utropade löjtnanten, det är förioradt. Huru gammal sjöman han ån wor, bortwände han ögonen. — LE — — ——— —ä——— Han hade rätt; der till förgängelsen dömda ffeps pet tycktes basta mot fin olycka. Bortfördt af de fors mande windarna seglade det ej — man hade tiv efter annan borttagit seglen — det flög. Besättningens förtwiflan war synbar; ingen ber fälhafware, ingen ordning, ingen disciplin. Matroferna sprungo om hwarandra, räckte bänderna ät de undra skeppen, och instinktmessigt bönfollo de om hjelp, bwilket war omöjligt att lemna dem. Sista timman slog. Nu stötte skepvet mot klippan. I samma dgone blick sönderplittrades det bland skunmande wågor. Seglen skingrades; ett af dem höjde sig som en örn upp mot skyn. En ofantlig wåg fafiade qwarlefmore na af skevpet mot klippan. — Alt är slur! ropade Clim, fFafande fig tillbaka på dåd. Oc på famma flälle hwarest fartyget nyss förut ånnu böjde fig på rmägorna, fåg man endaft dem bröt tos med hwarandra.