des från Ladugårdslandet. Wid det be stämda hörnet skulle han afwakta den sköna anförwandten til få många förnämiteter och fortsätta en bekantskap, hwilken få godt fom ifrån skyn fallit öfwer den hänryckte lärde. Men just fom han satte foten på fotsteget fom han att föra hans den till en liten bröstsicka fom hun hade utanpå fin rod och i hwiifen han efter sitt uppstigande i wagnen bade stoppat fin portmonnaie för att ha den nåra till hands når nästa pollett skulle lemnas. Denna ficka fann han nu alldeles tom. Han letade i andra fickor, letade öfwerallt, men förgäfwes. Han meddelade kusken och gossen fom sitter bakpå fina bekymmer. Begge ryckte på arlarna, misstänkande att portmonnän blifwit stulen under färden, och de fritogo icke ens den unga damen, som magistern uppgaf sig ha konverserat med, enår det icke wore första gången som herrar blifwit i omnibusar bestulna af dylika damer. i (Ett förfärligt ljug uppgick för den lärde. Han erinrade fig att han wid ett tillfälle i fin lycksalighet tryckt den skönas tand tid sitt bröst och sälunda sjelf wisat henne wägen till brostfickan. Men hur kunde han wål också föreställa fig, att en få Lis ten hand kunde ha få länga fingrar! AfmMen jag har ett dyrbart minne af er, hade bon wid afskedet yttrat, den afgrundåanden! Men den gången talade hon fans ning, ty minnet bestod af minst 50 ritgdaler kontant, utom den splitternya porte monnän od) ett litet plån med refeonteds ningar, gjorda mellan Upsala och Stod: holm och hwuka kanske woro omårderliga. Den stackars magiftern angaf saken för polisen, men återbekom hworfen det ena eller Det andra Det enda fom någorluns da tröstade honom war, att den der qmins nan miserabelt prononcerade latin, ty han hade alltid warit af den tanken, att den menniska fom ide fan latin swårligen fan wara annat än ett sämre wäsen.