roste amiralen, men hade under kriget tagit tjenst på ett. fartoa; ijag år fåfer, fortfor ban, att wåra bhafsbwirflar i Onersjön äro farligare för punschglasen ån för fartygen. — Wisserligen, min wän, återtog den gamle fiömannen, wattaet år till för fiskar och fråftor, mjölk för barn oc) lungsiatiga, win för ynglingar och wackra fruntimmer, madera för den mognade mannen och soldaten, men rumm och bränwin, det år hjeltarnas uaturliga drock. — J så fall, menade den unge adjutanten, är ett odödligt namn ide ämnadt ät mig. Jag til fnavpt att se skuggan af en butelj rumm. Jag bar en panisk förskräcelse för denna wederwärdiga dryck. — Med mig, min bäste Elim är det tvärtom; wid en så fröjderik syn flyger mitt gamla hjerta såsom bängmattorna i wåra kajutor, när de äro ute, för att wädras. När du, fom jag, i trettio år warit kamrat med Nevtun, och fett lika många wäderilningar fom jag fett stormar få slall du medgifwa att en god grogg år mera wärd än alla werldens kapvor fordrade med dobel, blått räfskinn och hermelin. Du skall söka tran filt fe böljorna spatsera fram och äter, såsom du fer en färskock passera förbi; når det i masten hwiner och tjuter öfwer ditt hufwud, bekommer det dig ej mer än få hår. . Den gamle sjömannen strök den ena handen öfwer den andra. — Och ändå min färe Nicolaus skulle wi, om ej wörkret derifrån hindrat of, förlider natt fett dina finder hwita fom fnö. — Fan ta min själ, om det år ett sannt ord i hwad du säger, Elim. Stormen är mitt lif, det wet jag bättre ån du, Herren gifwe of flere fådana nåt