Norrländska Korrespondenten – 27 februari 1861, sida 2

och snart egde man fullkomlig wisshet om räddning. Man utdelade bränwin åt matroserna; balfwa befärtningen erhöll tillätelse ott hwila fia. Klockan war 4 på morgonen. Löjtnanten gick upp på däck, öfwer hwilket faptes nen promenerode kors och twärs. — Kapten, rapporterade han, loftande vå fafdrets ten, jag bar äterställt ordningen. Winden bläscr n. n. w., wi hoafwa 68 famnars djupa ankargrund med 71 famnars kabeltåg. — Och rummet, rummet? — Från det hålet går allt bra; wi äro herrar öfwer wattnet. Har ni några order att gifwa mig? — Jnga, ty Nikolaus har tänft på allt. Låt mig endast få tacka er och framför till besättningen untrycken af mitt wålbehag i och för def förhållande denna natt, Förutan folkets öfwerwensiliga anfirängning, hade wi utan twifwel suttit faflbakade wid en klippa, roande oss med att fiffa sjösljernor. Löjtnanten war en gammal sjöbuss, ywars wåderbitna, solbrända ansigte hade uthärdat många olika flimat. Han bar faschetten på ena örat. En af regnet genomblöt kappa hångde öfwer hans axlar. J handen höll han sin ropare. Småleende åt kommendantens ord, swarade han: — Det der lönar ej ens mödan att tala om. Annat war det, då wi med Wladimir befunno of i Adriatiska hafwet. Lyckligtwis, fortsatte Nicolaus, finnes det inga hafshwirflar i kanalen, ehuru det wore artigt nog att fe dem der bilda fig och förswinna. Ja, min själ, min käre Nicolaus, wore det ide en artig saf, swarade en ung, wacker fart om fyra a tjugufem år; hang namn war Elim Melosor; han bar guldepaulett, och war i sjelfwa werket adjutant hos