Norrländska Korrespondenten – 27 februari 1861, sida 2

torna kastande fina ankar i omätliga djup, på en gång mot fienden oc naturen. Oceanen med sina uppro-. rista wåagor läg bafom ber, och framför dem lågode en af batterierna framkallad glödande vulkan. Drctober mänad är stormarnes tid. Endast de som på bafsoct, för att begogna en fiöterm, med uvpfpånda segel. warit blottställda för elementernas wilda strid, funna göra fig ett begrepp om hwad det betyder för en flotta att twingas kassa ankar. Skeppet förblifwer orörligt; ur ständ att fly uns dan de skyhöga wagorna, sktakas och skälfwer Det såsom en fängslad jätte, till det innerstu af sina delar. Den flocm, fom uppkom den 17 Oktober, förstörde flera fartyg säwäl på PWollands, fom Englands, kuster. Uns der besogde natt hörde man tid efter annan fanoners rag fruktanswärda rop: 7wi åro förlorade ; ett rop, som erinrar om lifwets sista dödsrossling, ywars eko ar grafwen. Wid dagens första gryning fick man ändtligen en öfwersigt af flottans fasawäckande ställning. Kabel: sågen och masterna woro sönderbrustna, några fartyg, losryckta från fina ankar, öfwersköljdes af wagorna fom woro nåra att uappsluka dem. Det ryska steppet ISladimir hade på många ställen lidit skada oc mar läc. Liggonde nederst vå wenstra linien, war det nära att stöta till klipvorna, fom utsträda fig omkring en mil i hafwet, i en med tusten vorelell riktning. Matroserna arbetade med en ifwer och ihärdighet, fom endast de erfara hwilka weta att deras lif beror af deras armstyrfa; några woro sysselsatta wid wattenpumparne, andra åter att styra steppet, men all möda syntes fruftlös; mot aftonen suogtade fig plötsligen winden och hafwet började lugna fia; en sträle af hopp tände fig i sjömännens hjertan,