Den lycklige Maso. En berättelse från ön Capri. (Forts. fr. föreg. n:r.) IV. RNej, det måtte man äter falla en fördjeflad lyc: sa, mumlade hon, medan han med beundransward färdigher slukade brödet och skinkan; nära deron att forlora sin flicka, nära deran ott blifwa skjuten, nära deran ott bli lefwande begrafwen, — och nu att wara rikare ån Konung Fernando! Jag skall köpa Si cilien af honom, fom har intet att herrska öfwer, den tiggarkungen. — Jag tånker att Gioacchino der borta i Neapel och jag nog stola bli öfwerens om det öfri ga; det stall of emellan ide bli fråga om en hafit full med dukoter mer elev mindre, för att bålla en få tapper Signor wid godt lynne. — Allegio Signor Tomaso, Ercellenzu principe. — Allt hwad du will. — Frän i dag dricker jag endast Barlettawin och ater maccaroni al suge och skinka och bröd; ty jag har pengar nog. Jag sulle til och med gå i slor oå flirumpor, om det ej wore fi beswärligt. Ad, hade jag blott dessa omät iga ffatter förwandlade i pengar. Hår tyflnare den hånrockte Maso och försjönk i djuva tankar. Begrepvet omåtlighet war en ny of grund, fom botode lefwande degrafwa honom. Han bade i hela sitt lif aldrig fett mera ån högst 10 dur kater på en gång; — han kunde wäl räkna ända till bundra ja tusen, men hwad derutöfwer war, det war honom en ofattlig oändlighet.