Hwilfa ögonblick af dödslik spänning för den stacars Rita! — Det är werkligen den trogna Rita, fom uppföft skådeplarsen för Masos sista bedrifter. Hon hade erfarit att han blifwit upptäckt och tilfåns gatagen, äfwensom att han fommit undan, od) nu hode bon skyndat bit, för att förwissa fig om huru wida han lydate att fly eller om Engelmånnen ånded dödat honom. Hennes kärief tillät henne ej, att likafom Jägarnes tjealenit, nöja fig med att fe ned för trappan; hon går ända ned i kållaren, genomsöker noga hwarje sotebredd af det lilla rummet och finner på detta sätt det genombrutna stället på golfwet. Mas fo har ropat, bon igenfånner hang röft! Hon darrar af glädje, bon swindlar och fan knappt hålla fig uppe öfwer den gapande mörfa afgrunden, hon hämmar andedrägten och lyss. — Huru, ban swarar ej? Jo, åndiligen swarar han: Per grozia di Dio, är det du, o min Rita ? ySanta Maria, ja, det år jag! Hwar år du, älskade Mafo? Per Bacco, nyss trodde jag nog att jag war i helwete; men nu wid ljudet of din röst märker jag att jag är i himlen! me triplo, decuplo, contuplo felice! har jag ej den underbaroste tyda? jog ma falla hur jog will, få fommer jag alllid att åter frå på benen. Men säg mig, hur wägade du att komma ned i fälla: ren? jag tredde att mitt hus war besatt af de fördöm: da foldaterna. mTörmodligen ha de blifwit borifallode, dä de ej hade något mera att bewafo; ingen bindrade mig ins träda; men hwar är du egentligen, käre Mafo? ygwar jag år? Maledetto, derom har jag jul intet klart begrepp! J en slags öppen graf Nimin