4414274 J öfra werlden war natten längesedan förfmuns nen; men den stockars Maso san orörlig på samma siälle i fin ewiga natt. Hungern blef allt wärre och ängest gjorde bonom nära wansinnig. Då flög han hafligt upp ur fin dödande ro; han iyckte sig åter höra ett ljud uppifrån: — ad nej, han hade misstagit fig. Dod jo, ljudet hördes å nyo och blef starkare. Maso lpddes, under andlös spanning. Ja, der mäste werfs ligen wara någon i källoren der uppe — konvulsiviskti boppar ban upp i luften och fär på fina halft frog: fade ben; med en af fruftan darrande stämma, ropar hon: Holla, bolla! uton ott bekymra sig om det fruf: sade ekot, som aterljöd i hans böghwalfda fängelse. Med högi ilapvande bjerta får han der och lyssnor. Den fifta klangen af det futala efot hade bortdödt, då han uppifrån bör med swag men tydlig röst, ropas: Ebhi, eh, är du ber nere, Tomaso. Tomaso sjunker åter till jorden; glädjen griper bonom få wäldsamt, att hang lemmar förneka honom fin tjenst. Det är den älffade Ritad röjt, fom han bört; den ljuder för honom, som englarnes fång i bimmeln. Men äfwen tungan är orörlig, det erfordras några ögonblick, innan han förmär swara: