I A sionärer, men i de södra staterna tåla freolerne, fom redan i lång tid nårt miftanfar met hwarje fråmmande, ide deras nårmwas ro. Plantage egarne begagna derföre neg: rer att predika, och ingen högtidlighet år fuunändig, fom ide åtsoljes of böner och preditningar, fom hållag af en dylik på en upp. oc nedwänd tunna stående swart prest. Man kon icke tänka fig något ers barmligare ån dessa religiösa parodier, til hwilla plantageegarne indjuda fina mwån: ner. Sn afton — säger famme förfats tare — war jag nåärwarande wid en af dessa högtidligheter, och det soraliga ins tryd jag erfor har ännu icke förswunnit. De ife plantageegarne spatserade under vetandans tak och inandades med wålluft den balsamiska aftonlusten; de wackra freols forna sägo utsfträckta på fina swällande soffor, belysta af lsulörta lampors fantafti ffa sken. Jcke långt derifrån, under eccs ciornas löftika kronor skockade fig plantar gens negrer, kännande sig smickrade af ft na herrars, herrskarinnors och husets för näma mwänners uppmärksamhet. Några olnar frön veranden stod en gnällande prest på en upp och nedwänd tunna, be lyft of en wid en af hufetå pelare fån fact: la. Han hade ingen bibel, ty han kunde ide laåsa, och bibeln år dessutom förbjuden; men med till hälften böjda kaän, hänters na hopknäppta öfwer bröstet, wed tillslutna ogon och tillbalaböjdt hufvud recites rade, eller tåttare sagdt sjöng ban i ett, slags ertas med längsam och sorglig stämma några löstyckta bitar of böner och psalmer, fom han lärt fig af en annan nes j ger från en af de norra plantagerna. Hwart ogondlick afbröts han af herrarnes häns ste att: infall och speglosor haglade öfwer honom, men han fortfor oförtrutet; han . Hi P äcrn— skulle ju göra fin egare till wiljes och vara fänslolös för förolämpningar. Och likwäl huru olyckobådande woto ej hans ord! Den stackars slafwen hade endast lårt sin eu cada predikan fom han i hela 20 är starse upprepat, terten dertill mar lifnels jen om den rite och fattige mannen. Ja — utbcast slajwen med den mårfvårdie gaste umyter — J åren rife, J åren! målsige, I hafwen guld och silfwer och J wålten eder I ådelstenar, J hafwen wage nac och håstar och all denna werlcens öladje. Åila afundas eder, men betänten, att J tas ste redan i denna natt skolen lemna deta jordiska. OM J skolen blifwa! ewigt sorcdömde, J skolen blifwa dömde till elde och swafwelpölen, J skolen brinna i den eld fom aldrig flåct:g och gnagas af ven matf fom aldrig dör, medan den stacfars negern skasl upptagas i Abrahams sköt och finna tråst hos den gore Guden för ulln fina plågor och alla fina lidane 0Cn! Slafwens ord komme mig att bäfwa; be genljuda annu i mina öron såsom det föråtn Uppropet till uppror och blog I utajmelse; men desframsades med en få jjun, Jande fon och med sådana afbrott, att. åhörarne nästan icke funde förfå dem. Och desstom skulle de sörnäma hÄcrarne aldti hafwa nedlåtit fig att skänka den ungaste uppnårlsamhet ät den uslelnegerns naiva hänsoftningar. Slrattet upphorde icke ett enda ogonblick, och då predikanten steg nod! från tunnan, skankte husets herrskarmna; honom ett par byror och en flaska bränwin. Han öfwethopade ned de wåarmaste tadksägelfer henne, fom han nyss hare dömt tiu den ewiga elden. Ur den sörfårligaste förnedring, i sjelfwa de religicsa ccremonier, fom af slafegarne betraftas såsom deras sätraste bollwerk, höra wti sålunda en hämdens och weders gåällningens profetiffa sstämma. Dessa fy ra mistonet nu få bestedliga och fredliga menwffor funno i den nårmaste framtiden resa fig med wildt raseri. GChuru dboffyd. daot af de mest barbariska lagar, af neg ternes inbördes oenighet, af sederna och der mäftiga religiösa elementet, fan det orättwisa slafwerlet likwäl få ett hasligt Hut, ty det bör fröet UU fin undergång i sitt eget sköte. — — gnumnn:-—— —— Ä.n.., (Slut.)