En djup ängest grep hans lättrörda hjerta. — Avjuto, hielp, bhjelp, ropade han af alla krafter, men ingen swarade honom. Dumhufwud, fade han omsider till fig sjelf — för att bli upptäckt od) ned skjuten. Nej, då är det likwäl bättre fom det är; utaf den dubbla olyckan, att bli afrättad och begraf wen, blir dock ätminstone den ena besparad. fFunde jag endast se mig omkring. — Ack! lyckligtwis har jaa ett vpar tändstickor i min flicka, om de blott ta eld.