Norrländska Korrespondenten – 16 februari 1861, sida 2

wete med Fransoser och Engelsmän, med Konung Gioacchino od Konung Ferdinando! — arma Rita, åt fanders med Pepo! — O la Poveretta ! Men hasligt for han upp, fattad af en locklig tanke. — Det war endast en jordfällare, kunde han ej gräfwa fig ut? — Jo wisserligen; hans hacka bes fanns i källaren, hwilken lycka! — Maso säg sig re don i andanom åter under bar himmel, i den fria naturen; han fåg fig der ute på hafwet i i fin båt, flyende till Fransoserna och Konung Gioacchino, hwils fen han efter detta uteslutande wille tjena. Med Engelsmännen, detta otadfamma folf, will jag ej ha widare att ffaffa. Han war redan i fult arbete med fin hada, swetten flöt i strömmar öfwer pannan. Men han måste arbeta i mörkret och hade ej annat än fina händer, för att undanskaffa jorden. Maso, fom Äter: wunnit förtroendet till fin lyda, arbetade fom en ra: sande; han häfde, skrapade och stampade, som wille han lyfta jordklotet ur fin axel. Plötsligt — o fasa! hörde man ett brakande — jorden sjönk undan hans fötter och ban störtade ned i en omätlig afgrund. Bedröfwad blef han liggande. Då han åter fom fig för, kände Han fig säsom fönderbråfad i alla lemmar. Tid efter annan åter. wann han likwäl fina krafter och begyute röra fig. Han kände sorgfälligt efter om han hade alla lemnar i behåll oc yttrade, under smärtsam förwåning, att han egde dem qwar. — Nå det fan man falla lyda, munlade han slutligen: att förta ifrån jorden i diupaste helwete, utan att taga minsta ffada. Men hwar är jag? War jag förr ej begrafwen, få är jag det nu.