Norrländska Korrespondenten – 16 februari 1861, sida 2

Hwilken förändring från i gär till i dag! — och den fiacars Rita föl nu ändå i Pepos händer! — Det war ett arändlök clånde, Föhöret war slut och Maso skulle ufföras till exsekution. Då hördes plotsligt larmsignal på a fstånd, man hade fett några kononbåtar lägga ut från Castellaware. Jniet ögonblick war att förlora, Adjutanten mäste wära på fin post hos öfwersten. Man hade följuftligen ej tid ott låta nedstjuta Maso; det gällde blott att baftigt bli honom qwitt till lägligare tillfälle. Man försummar ej sin tjenstepligt, för att låta skjuta en lumpen Lazaron. Maso fördes hastigt ned i fållaren under hang eget bus, ett Hål, fom en af Jägarne uppspårat oc fom Adjutanten anfåg tillräckligt säkert, synnerligast, fom Yang bäda ledsagare, hwilka hade dåligt qwarter, förklarade sig williga att taga huset i besutning. Sedan ingången blifwit tillsluten med låg oc rigel, fom Maso i en otydlig fund och emot all god wana förskoffat för ett förradhus fom aldrig hade något att förwåro, blef han lemnad åt sig sjelf. Ja den arma fången! — Eller år du ännu den lycklgge Maso? Diavolette, man kan wäl kalla den en helwetisk lycka, wara så nåra att bli skjuten och doc bli förskonad. Sjuten, cosvetto — det wågade de ide! — Evviva fl Re Gioacchino der borta i Neas pel, han skall wål lära er annat. Emedlertid wågade ej Maso att så heli och hället öfwerlemna sij ät denna tröft — war han och ide döden alldeles få nära, war den likwäl ej få längt ifrån, det måste äfwen den mej förstockade optimist erkänna. Måso wällrade fig förtwiflad på maishalmen, det enda förråd hans underjordiska magasin innehöll, slog sig för bröstet, ref af häret, swor och stönte: ät hel