Norrländska Korrespondenten – 13 februari 1861, sida 2

sone jag, hwad fom flår På spel, om du ide före mår nadens utgäng skaffar penningar, för att dermed bes tala den gamle elake Pevo, få mäste jag bli hang hustru och då bouna notte felicita! ma, fö, jag wet nog allt detta oc wore ej ohås gad att med eld och swärd förhärja hela Capri för denna Guidorns skull; jag wet wål att du ffall bli såld emedan din far ej fan betala hwed han wid sista gillet förlorade till Pepo på spel. Han sätter en ära deri, den gode gamle narren, förlåt mig ordet. Såld blir du i hwarje fall, Poverina, men köper jag dig kommer du ätminstone i goda hånder. SIA trotts allt detta fan du sktämta. Ja fer du, det fommer fig deraf, att jag är nu en pång skavpad till att alltid hoppas det bästa. OM jag bar all orfaf derill, ty få långt jag fan erinra mig, ja ån längre, har jog haft den mest förwånande lyda, Den började redan wid min födelse. Jag ins trädde nemligen i werlden, jus fom min far lemnade den. En oerhörd lycka! 1) hade ban warit i lifwet, hade han tilläfwentyrs sält mig till kyrkan för en Ros solio eller pryglat mig till döds. Då jag mar twå är, fom jag af en håndelse att flå på hufwudet i en wattenbalja en lång stund, få att jag war halfdöd, men de bragte mig till lifs. När jag blifwit några år äldre, fom jag, himlen wet bur, på den förryckta, ideen att jag funde flyga; jag störtade mig alltsä ned från en terrass — och föll i marfen fom en klump, men utan att göra mig fonnerlig stada, jag slog derwid endast sönder min mors bästa blomstervas. Per Dio, den siryk jag derför erböll, war wäl förtjent; — jag ätnjöt, som du finner, en förträfflig uppfostran. Sedermera har jag äfwen bestätt mängen dödosfara, och) mer ån hundra gänger stod lyckan mig bi. Ger