Norrländska Korrespondenten – 13 februari 1861, sida 2

oranget och myrten. Päå sodliga sidan af ön ligga widlyftiga byggnader efter ett gammalt öfwergifwet tloster, fom äro utsatte för wind oh wågor samt tr dens gnagande tand. Lutod mot en pelare i de präftiga kloslergångarne stod en ung man, att döma efter den enkla drägten, en fiskare. J hwurje hänseende, efter drägt oc Hålls ning, sunde denne wackre unge man anses såsom en mönsterbild af Capris manliga slägte. Han syntes otaligt wänta någon, fy ofta började han gå upp och aned på gången, og att göra hwarjehanda gestikulationer, hwilko, oaftadta de sontes mer eller mindre komiska, likwäl tycktes uttrycka en allwarsam känela af felsli gen wäntan. Slutligen lato safta steg höra fig. Den unge mannen lyssnade, ett lecnde flög öfwer hans wadra ansigte, medan han wed ett egendomligt skutt slog upo i luften med ena soten och klappade sia på benet; hen hade ej bedragit sig. En ung flicka framträdde ur arcadernas mörker. Det war en af dessa förijusande Jtaliensior, fom med cn owanlig kroppslig skönhet, förena ädelhet och be. bug Kraft och smidigbet betecknade hela bennes bållning, hwarje bennes rörelse. 3 rifa flåtor böljade hennes glänsande swarta här öfwer axlarne. uFNd S:t Costonjo, det fan man kalla lycka, ropade den unge mannen, du kom just fom tålamodet böll på att resa. Hade du kommit ett ögontlid fednare, Rita, hade jag warit borta, och hwem wet när wi fe hwarandra hårnäst. Nå hur lefwer din wärda poppa? och har du hört något frän din högtärade friare der borta? Cospetto, hwad det skall roa mig ott gifwa bäda lång nåfa. — Alltid lifa lättsinnig, Tomaso! swarade flickan förebräende, hur fan du slämta i wår sorgliga belägenhet? Du wet sä godt