— Dör jag så är det af glädje öfwer att ega dig, Maria, försäkrade den unge mannen, i det han, strälande af glädje öppnade dörren och wisade sig wid den bästa helsa i werlden till allas stora öfwerraskning. Man hade beredt sig på det sönderslitande skädespelet af ett sjelfmord, och nu tog saken en wändning mwärdig en modern fomedi. — Han lefwer! ... han lefwer! ... jublade den unga flickan och slingrade sina armar kring sin älskares bals. — Herre! skrek köpmannen ursinnig. Ni skjuter er, oh ni har den oförskämdheten att lefwa ändå! ... Herre! jag fordrar en förklaring . .. — Den är lått gifwen, swarade fransmannen fort. Ett skott har blifwit lossadt i rummet här inwid, af hwem det fånner jag inte. ... Ni foms mer bit, och här utanför min dörr förklarar ni hög: tidligt i allas närwaro, att ni wille flänfa mig er nitces hand. — Ja, swarade köpmannen, ty jag trodde er wara död. — Men, inwände Maria, äfwen när onkel hörs de att Paolo lefde, så lofwade ju onkel detsamma. — Ja, t9y jag trodde att han ffulle dö! — Men onkel fan wäl inte wilja gifta mig med en död, anmärkte Maria; iyckligtwis är Paolo lefwande. — Fyckligtwis, brummade onkeln; det är ingen lycka att lefwa, man borde alltid dö, och dö medan man är ung, så slipper man ett sådant spektakel som det här. ... Men hwem år det då som skjutit fig? Kan det wara Marino? Det wore skada, ip Han betalar punktligt sin hyra.