Norrländska Korrespondenten – 9 februari 1861, sida 2

— Såg twå menniskors, min onkel! ... Jag känner att fog aldrig skall öfwerlefwa denna förfårlis ga händelse! ... Paolo! ... Store Gud! han år då död! — För bort henne! befallte köpmannen; hon får ej wara wittne till detta fasansfulla skädespel .. Wi måste bryta upp dörren. Gripen af en hasiig ingifwelse utstötte Paul en qwäfd suck. — Jag tyckte mig höra nägonting, sade en af bokhällarne, ditlockad, liksom de andra af skottet. — Paclo! utropade den unga flickan, lösslitande fig från dem fom wille föra bort henne. Af medlis dande ett ord ... ett enda od... eller jag dör på ställer! — Ma ... Ma ... ria ..., hördes en döende röst från det inre af rummet. — Himmel! ... han andas ännu! . . utbrast Maria, AF min onkel, om det ännu är tid få åfters skänk honom lifwet ... Jag älskar honom ... HOwarse för skilja of åt? ... — Nå nå, lugna dig . . . det war ide få illa menadt när jag wisade honom på dörren nyss! — Ma . .. Ma. ss. ria! stammade äter röften inne i rummet, — Hörde ni min onkel? ... O lofwa mig att om han kommer fig ... . — Ja, få ... Satans pojke! .. Ett sädant spektakel! Man stall wara bra förtwiflad för att skrida till en dylik ytterlighet! ... Angelo, spring genast ned efter en kofot ... Luigi, skaffa genaft hit en läkare! — Paolo! suckade Maris, Öppna, öppna! ... D säg att du inte will dö!