Norrländska Korrespondenten – 9 februari 1861, sida 2

— Har ingen fara! hånade penningemannen ... Det år minsann ingen fmåfak att taga lifwet af fig! En morgon suto Paul och Maria tillsammas i det innersta magasinet da onfeln oförmodadt inträdde. — Åren J åter tillsammans! utropade han med wrede. Ni torde redan i morgon söka er en annan plats, hr Paul, och det hellre i Paris än i Neapel .... Hwad er beträffar mamsell, få gå genast upp på ert rum ... mi skola afgöra mår sak på tu man band. Paul afligsnade fig utan att swara och inliste fig vå fin kammare för att ätminstone wara ensam med sin sorg. En qwart derefter skakades hotellet af ett bössskott. — Hwad är det? mumlade Paul, som just bör jat ett afskedsbref till Maria. Det läter som om min granne, den hedersmannen Marino, skjutit fig för pannan .... Och jag fom trodde att han i morfe git på jagt. Den unge mannen reste sig hastigt för att luta fitt öra mot den wäggen som skiljde honom från gran: nens rum, men knappt hade han tagit några feg förrän ett buller i trappan, öfwerröstadt af fnyftningar och jemmerrod, ådrog fig hans uppmärksamhet. J samma ögonblick bultade det på hans dörr. — Paolo! ... min Paolo! ropade en af tårar afbrufen qwinnoröst. Denna röst war Marias. — Hwem hade wäl kunnat drömma om en får dan olycka! hördes modehandlaren utbrista. Stackars gosse! . .. om jag trott att det sä stulle gå, så hade jag wäl ändå gifwit efter, för att inte ha en mennis skas död på mitt samwete!