— Eliljas från dig, när en ny fara Hotar vig! — ropade Fiamina passionerad, — aldrig! Under nya smekningar och bedyranden sökte mar kisen att öfwertyga henne om att han ide funde wåga att i dag medtaga henne, emedan det ide war omöjligt att en sicilianst kryssare mötte dem och underföfs te fartyget. Å andra sidan war det äfwen nödmwmåne digt att han förberedde fin flolte slägtinge i Frankrike på hennes ankomst. — Wi sktiljas endast för några dagar, Fiamina; om en wecka se wi hwarandra äter. Utmattad sjönk den olyckliga flickan tillbaka på trädgärdssoffan; hennes finnen woro nåra att öfmers gifwa henne. Det föll henne aldrig in att betwifla nödwåndig heten af Loredanos bortresa, men tanken på ffiljämegfan den honom hotande faran och den plötsliga för. ändringen af deras lyckliga förhållande sargade som ett tweeggadt swäd hennes hjerta. Giubbetti skall behandla dig fom en syster och fom min huslru; han answarar med fit lif för din säkerhet! — sade markisen tröstande. — Gud wälsig ne dig, måtte alla helgon waka öfwer dig. Jag mwär gar ide att dröja längre, lef wäl! Med tårade ögon lutade han fig ned öfwer hen. ne och trockte en kyss på hennes läppar; den arma säg oc hörde ide mera, en wälgörande wanmaft bes friade henne frän afstedets smärtor. — Loredano! — ropade Giubbetti, som nu kom till dem, — du måste skynda! Görande wald på sig sjelf slet sig Loredano frän fin älskarinna; ånnu en gång wände han fig om, der. efter ilade han bort med wännen, som befallte en af fina tjenarinnor fe til Fiamina. Ute på hafwet låg