Norrländska Korrespondenten – 6 februari 1861, sida 2

uOr— — Fiamina. Novell af Stanislaus Grabopski. ÅForts. fr. föreg. n:r.) Loredano förstod endast ganska litet, Fiamina alls icke, att handtera segeln; winden bläste häftigt och kunde lätt bli farlig, men den modiga flickan war lika litet försagd fom hennes ålskare, hwilken i nödens stund sycktes hafwa återfunnit al fin fordna karaftersstyrka. Bäten flög pilsnabbt framät; efter en half timmas förlopp wisste de med säkerhet att de pasferat förbi det fruktade waftfartygets owräde. Ånnu hade de omtring fem fjömil till Terracina, hwilken nad de i morgongroningen, efter en tre timmars fård, sågo tydligen framför fin. De älslande woro öfwerlyckliga och, få nåra målet, hängäfwo ve fig ät de herrliga utfigter, hwilka frame tiden nu öppnade för dem. — Du år min, ewigt min, ömt älskade Fiawina; intet grymt öde skall oftare kunna ryda oss ifrån hwarandra, — försafrode Loredano, med firålande ansigte. — O, vuru ljuf är ide friyeten! Ett nytt lif genom strömmor mina ädror. Full of förtroende lutade Fiamina hufwudet mot ben ålslades bröftz ban fåg ned på henne od fann ett djupt wemod måladt i bennes anlete. Tänkte Hon månne på den henne sannolikt fördannande fader, fom bon öfwergifwit, eller war det tanken på framtiden, hwars ofäferhet nu först fiod tydligt framför henne?