Det gamla ordspräket: fndå år fattig: mans gödfel, har fått en fullkomlig be kräftelse genom wetenskapen. Den kemiska analysen wisar i snö en högre ammoniathalt, ån i regnwatten, och det åtminftone år obestridligt, att snö werkar som en kraftigt absorberande kropp, att den renar luften och tillför jorden dess gödsel. Om man i ett rent färl smålter snö, skall smaken angifwa fremmande ämnen i wattnet, och märkes detta synnerligen tydligt i när heten af stora städer. Känslan of sträfhet och torrhet i munnen, når man druckit snöwatten, äfwensom de oangenäma fån: slor, det uppwäcker i huden, når man twåttar fig dermed, tillffrifiwag de deri befints liga fremmande ämnena, och många anfe De, synnerligen i alptrakter, ofta förefoms mande skroflerna, fom en följd af, att man der brukar snöwatten. Någon har föreslagit följande lila försök att wisa snöns uppsugningsförmåga. Man tar eit stycke snö (en bit snöskorpa) af 3 eller 4 tums längd och håller det i en lampas låga; ingen droppa watten ffall afflyta, utan allt watten ffall, få fort det bildar fig, genom hårrörstraften insugas i snön. Det är denna uppfugninggförs måga, fom renar luften från skadliga gas jer och illaluttande dunster. Snön qwarhållet widare jordens utdunstningar, binder dem ock, gifwer dem slutligen åter till jorden säsom befruktande ämnen. Derigenom blifwa träsk och ruttnande wattensamlingar under wintren fria frän lukt; de ohelsosamma utounfiningarne af de öfwerallt förruttnande wextämnena qwarhållas af snön och upptagas, når den smälter, åter af jorden. Såluns da år måhända fattigmanggödfeln ide sämre, ån mången patenterad konstprodukt.