wa satser, soms ej störa deras matfmåltning eller upptaga deras tid, som kanske bättre fan egnas ät spelbordet, toddyn, pounschen, bordellen eller andra roligheter. Men når det ej långre hjelper med en i folfmedwetandet redan längesedan undergråfd tro på mare fig presterliga auktori teter, eller gammalmodiga oc) odugliga genigeneralers o. s. w. utlåtanden, utan folket later det sunda förnuftet och fofterlandskarleken leda fig, då måste den gawr la ligan söfa upp nya wapen, för att med mera framgång funna förswara mörkrets och ofrihetens fåsten. Då skola def tids ningar ut och predika misstro mot de nya ideerna och nationens waknande medwe tande. Sålunda trafterar redan den bes skedlige Snådpoften med åtskilliga upp byggliga arnklar i fråga om medborgares bewåpningen. J en artikel kommer wår tappre kollega till det resultat, att få bra Det år med medborgarebewapning, få är Det egentligen skolexercisen fom skall göra susen; i gossars händer fan man gerna lemna gewår, ty de lyda sjelfwa under mäster MNidlas (i Danmark måfter Erik) och äro således ide farliga för den al: månna fåferheten; men fatten wet, hwad man stall såga om de wuxne? Tånf, om man lemnade wapen i händerna på creti och plett, fan ju blifwa farligt; de funna ju mwånda dem mot hwem som helst och hwem wet, hwart der då kan båra ilång: den? Dock, här år ingen rädd, fade den fom sprang för haren. Så ungefärligen tycks tankegången wara hos wåra upp: rätthällare af den gamla, goda ordningen, hwilka emellertid göra sitt bästa, för att ej komma alldeles ur de wanliga spåren och blifwa wilse under de nya far kernas påträngande gång. Löjligt är det emellertid att fe dessa stackars harhjertades sötsura grimacer för hwarje ny terräng den stora folkbewåp: ningsiden winner. Den store Snålposten och efter honom naturligtwis wår goda Hels. Post, talar redan om att folks bewapningen bör stå under konungens befäl, enl. 14 MN. F. Ja hwem har mål. fatt annat i fråga, eller skulle wål någon tro, att ens någon S:t Bernhard, eller Ns Petter borde wara hogsta befälhafwaren? Detta liggar wäl i sakens natur, att konungen skall anföra all trupps styrka, om grundlagen annars har någon betydelse här i landet, och det förräder mera ån skälig menlöshet att eng tala om att en nationalbewäpning stulle funna exiftera utan en ordentlig af konung och folf gemenfamt uppgjord organifation. Men dermed är ingalunda sogdt att den befolkning, fom ingår i nationalbemwåps ningen, skulle lyda samma lagar. fom t. ex. den stående armeen. Längt deriftån! Sådana orimligheter wederläggas redan deraf, att det år friwilliga kärer, hwarom det skall lagstiftas. Man talar om Englands exempel och att de friwilliga der hafwa, rått allwarsamma pligter att upps fylla; naturligtwis, men ej bikdar man heller nationalbewäpning blott för nöjets skull, ehuru deri finnas många angenäma sidor. Man åsyftar naturligiwis art gör — — — — — ————