af hwarje tillfälle att besöka honom i hans ensliga cell. Så åtskiljdes de, nedtryckte af smärta, men lif wade af hopp. Trotts hennes långa bortowaro, hade Fiaminas far icke fattat några misstankar; det funde aldrig falla honom in att hans dotter kunde flå i förbindelse med någon af fångarne, aldraminst med en farlig ftatsfåns ge. Men hwarje gång hennes ögon mötte fadrens, nedslog hon sina, och hans blickar brände på hennes stuldmedwetna samwete och uppfyllde henne med båfs wan och ängest. Hon hade aldrig kunnat hysa någon riktigt hjertlig tillgifwenhet för fin far, ty han war lika hård och rå emot henne fom emot fängarne, och når nu Lyres dano war en ibland dessa, föreföll fadren henne ännu mera frånstötande och fremmande. Når hon ändtligen om aftonen kunde alldeles ostörd hängifwa fig ät fina känslor, fom ingen flummer i den älskande flickans wäta Ögon, och härefter följde twenne dagar och nätter af förtärande oro och glödande längtan att äterse Loredano. Hwad skulle ban tänka om henne? Hwad skulle han tro wara orsaken, hwarföre hon ide äterkommit till honom? Och likwäl war detta henne omöjligt förr ån fadren än en gång tillsade henne att för hans beqwämlighets ffull göra ronden til fångarne. Dtaliga gånger utsträckte hon under dessa dagar darrande handen efter nyckelknippan, när antingen fadren sof eller war utgängeu. Men huru gerna bon ån welat komma i besittning af den nyckel, fom för en kort stund kunde skänka henne och Loredano tröst och lycka, så war likwäl faran för stor, ty fadren kunde ju hwilket ögonblick som helst uppwakna eller komma tillbaka, och en öfwerilad handling kunde lätt