Denne folkets egne gamle leE anftåldes om natten till den 19 i denna månad i Bäcks by, Hedesunda socken, hos förre soldaten Flank. Efter åtskilliga, af wargsällskapet gjor: da nyårsvisiter hos hunoslägtet i socknen, hedrades oc en hos berörde Flank fig das gen förut inställd hund med ett befok af en få benämnd Grä för att dem emels lan formera ett intimare bekantskap. Att den objudne gästen betedde fig mindre ar: tigt får antagas för fåfert och att fun den ej war trakterad af det nattliga beför fet tillkännagafs genom skällande alarm, för ett ögonblick. Emellertid skulle något företagas, fom intresserade gåften, det war naturligt, och hunden fann lämpligast att widtaga förenämnde lek för att pröfwa ömsesidig förmåga i kapplöpning, utstakad från en brunn inpå sjelfwa gården. J hwilken ställning paret i förstone befann sig kan ingen så noga weta, men att det bar utaf twärs öfwer det med ig belagd da brunnstaket, åtminstone hwad betråffar wargen, skönjdes morgonen derpå, då en gammal drägtig marg:hona död uppe halades ur mattnet. Om det owänliga paret sammandrab. bat å sjelfwa brunstaket eller i närheten deraf må wara osagdt, men nog skiljdes de från hwarandra med olika känslor i Det kritiska ögonblicket; den ena plumsade i wattnet och ljöd döden; den andra med blodwite å ena örat skondade lyckligen hem. Den ohjelpligen stadde hade wisserligen haft stora funderingar att komma upp, enår ett öskärtl med widhäftadt skaft, som warit nedsänkt i brunnen, bliswit sönberbitet. J Norrlands-Posten läses följande: Wåra konservativa äro fig altid lika. Ar frågan om att ffaffa landet en ny re presentation, i stället för en fyrbent, fom blifwit til och med af def egna görare förklarad endast wara en nödfallshjelp, skrika de: Hwem erkänner ej att det år rasande illa med dessa 4 stånd, som alltid warit landets swaghet och lätteligen funs na blifwa def obestånd, somdhorild ut trycker fig. Jnrättas fodens och ftadgbiblioteker, taga samma herrar munnen ful med wisdom, förklarande, under ffenbheliga åthäfwor, sitt nit för folkupplysningen, men frukta att folket lätt fan få lära får mycket, eller framför allt få skadliga böcker och tidningar och de sluta såhär: Gud wet om det ej ändå, når allt rått betåns kes, är bäst, att folfet ej wet mer än hwad statskyrkans prester lära dem Lindbloms långförflaring oc andra lita uppbyggliga skrifter. Tager sig folket före att öfe wa fig i wapenbruk, för att funna förs swara ett älskadt fosterland, fom i ett halft. ärhundrade offratt hundratals millioner på fin arme och flotta, men detloaktadt hmwarfen eger befästningar, flotta eller arme, fom funna förswara det, genast äro fonfervativa generaler och fnaskiga öfwerstar framme med bedyranden att en folkbemwåpning aldrig uträttat något när det dållt och sannolikt aldrig uträttar något, och en swans af fega och korttänkta fälkborgare swara genast ja och amen till dessa ljuf