Norrländska Korrespondenten – 30 januari 1861, sida 2

honom att tråda i förbindelser med det så kallade uns ga Jtalien. Han pästod att den dermed förenade fara isynnerhet retat honom. För öfrigt nekade ban ide til att han ångrade hwad han gjort, men han war allt för flolt för att erkänna detta och att bön falla fina uppretade anförwandter om att utwerka hang benådning. Sammanswärjningen upptäcktes, hans anköriga öfwergäfwo honom, han förlorade sin officersbefattning och dömdes iill tjugo ärs fängelse på San Steffano. Tjugo är! En märkbar rysning genombäfwade Fiamina wid dessa ord, hwilka hennes älskare med afsigt uttalade med en sorglös likgiltigbet. En ffarps font iakttagare skulle likwäl mer än anat att detta lugn endast wac konstladt och att ban war betagen af en inre fasa, hwilken stoltheten förmådde bonom att dölja. Tjugo är i San Steffano! Fiamina wifs te att tio år woro mer än iillräckliga för att förmands la den kraftfullaste, lefnadsfriskaste yngling till en swag hjelvlös gubbe. DÅ med hans ådla stolthet, fom bon få högt beundrade, och med hans eldiga lynne skulle han längt derförinnan duka under för detta förfärliga prof. Hon war öfwertygad om att han ide stulle funna uthärda eng twå år, och dessförinnan kunde man under inga omständigheter hoppas att det stulle lyckas hang mwänner att utwerka honom den ön stade amnefiien. Men nu war icke rätta ögonblicket att fördjupa fig i få djupsinniga betraktelser. Loredano bedyrade att han gerna wille uthärda hwad fom helst, om han blott någon gäng finge njuta af den ålskades äsyn, men att ban skulle gifwa fig sjelf döden, om ödet el ler hon sjelf nekade honom denna lyda; hon lofwade honom under bittra tårar att hon skulle begagna fig